Dag 159 - Åseles sista.

Oj. Då var dagen kommen. Eller, förbi. I morgonkväll går bussen mot Sthlm, via Övik där vi ska plocka upp den andra gruppen. Ikväll var sista kvällen. Antagligen sista kvällen sjungandes för lilla Aldina. Antagligen sista timmarna här i soffan framför TV:n med Mia. Inatt är sista natten i sängen här på Svängvägen. Tiden har sprungit förbi, men som pappa Patrich sa: det känns som om vi kom igår, och samtidigt som om vi varit här i en evighet. Vi kom när snön låg tjock och isen täckte älven. Vi pimpelfiskade och grillade skogsmackor i vårsolens första värmande strålar. Nu är snön borta sen länge och vi har njutit av båtturer, skogspromenader och en hel del utflykter. Där ibland till Stockholmsgatorna, Älgfarmen, Båtön, Torvsjö kvarnar och grannorterna Lycksele, Vilhelmina och Fredrika.

Just nu känner jag en viss spänning i axlarna. Jag känner mig stressad. Det känns som om jag glömt något. Kan inte sätta fingret på orsaken. Har checkat av alla listor, har packat alla väskor och har morgondagen klar. Ändå känner jag spänningarna.

Kan bero på en hel del. En viss oro över att det hela kommer försvinna ut i intet. Att alla minnen och upplevelser inge kommer hinna landa innan jag är ute på nästa äventyr. Innan sommaren tar över. Har många lösa trådar. Trots att både sommaren och hösten ligger lugn och säker nu. Planen är lagd. Kontrakt är ännu inte skrivna, men jag vet vart jag ska. Stressen borde lägga sig... Kanske är det att vi snart ska skiljas. Att våra 163 dagar snart är över och att den 164:e dagen innebär midsommar med nya möten på ny plats. Kanske är det därför.

Vad ska vi nu göra med allt vi upplevt? Var ska alla bilder hamna? Alla anteckningar tryckas? Var ska jag kunna samla allt jag varit med om, knyta samman? Om någon har ett tips, hör gärna av er! Just nu känner jag mig bara... spänd.

Känslorna är blandade. Jag är helt slut i kropp och själ. Mentalt. Det ska bli underbart att få packa upp allt på dess rätta plats. Att komma hem. Det ska bli skönt att få vara med nära och kära. De som redan vet vem man är. Där man kan vara utan någon som helst press. Utan krav. Att få andas lugn. Få rutin. Få en självständig vardag.

Samtidigt kommer jag sakna allt här. Alla människor i Åsele, på samma sätt som jag saknar min thailändska familj. Alla underbara ungdomar. Deltagarna. Jag kommer sakna Studiefrämjandet och dess underbara harmoniska personal. Jag kommer sakna vårt projekt, där ibland de fantastiska människor som hjälpt och stöttat oss. Dubbla känslor.

Är rädd att ingen där hemma riktigt kommer att förstå hur mycket jag faktiskt varit med om. Att de inte kommer se hur mycket jag utvecklats. Är rädd att hela detta halvåret bara kommer vara ett bortklippt kapitel i mitt liv. Sidorna ingen riktigt läste.